mmonkeyface

Vintern är här på riktigt, och den är vacker. Känns märkligt att tänka på att jag snart kommer att lämna allt detta. Igår var det 7 dagar kvar till avfärd, och trots att det har börjat kännas i magen så tror jag ändå inte att det har skjunkit in helt än. Jag har börjat packa men har svårt för att veta vad jag ska ta med mig, förutom det uppenbara. Försöker att hålla mig sysselsatt, men som vanligt så fokuserar hjärnan på allt det negativa. Jag får helt enkelt hoppas på att det överträffar mina förväntningar och att all oro är som bortblåst när jag väl är på plats. Jag är så himla exalterad och glad, men känner mig samtidigt som den minsta personen i hela världen. Nervositet antar jag. Förhoppningsvis är känslan ömsesidig. Familjen verkar så himla bra, så jag får försöka hålla fast tanken om att det löser sig. Det gör det alltid.