Ett halvår senare

Nästa vecka är det 7 (!?!) månader sedan jag flyttade hem från mina drömmars land. Jag kan inte fullt förstå var tiden har tagit vägen, och inte nog uppskatta alla fantastiska saker jag haft äran at få uppleva sedan flygplanet damp ner på arlandas landningsbana. Här kommer ett urval av bilder som sammanfattar en väldigt, väldigt liten del av det som hänt sedan jag senast uppdaterade.
Jag har vaknat till magnifika solupgångar, blivit nollad, gått på sittningar, ordnat et sushiparty och druckit mängder med vin. Jag har blivit utsedd till "årets nolla" och jag har pluggat, pluggat, pluggat, tränat, pluggat, pluggat och skrivit tentor.
Jag har ätit bananpannkakor på balkongen i vårsolen så många gånger att inte ens alla Uppsala-studenters fingrar skulle räcka till i räkningen. Jag har träffat så fantastiska människor som nu är en så naturlig del av min vardag att det känns som att vi känt varandra i långt mer än 7 månader. Jag har skrattat tills jag gråtit, både åt mig själv, åt andra och med andra, men jag har också gråtit tills jag somnat. Livet är inte alltid så lätt och glamoröst som det kan framställas, och jag är otroligt tacksam för alla människor i min närhet som har kunna relatera, stötta och trösta.
Dessa återkommande motiv kanske ni känner igen? Efter två månader av otroligt intensivt fysiologi-pluggande kombinerat med jobb så tog jag mig en välförtjänt 5-dagars-semester till ENGLAND och hälsade på bästa Tintin <3 och min värdfamilj. Turistade på väl bekanta gator, brunchade på Le Pain, sightseeade och var på konsert. Träffade Jack Howard ?!?!?!??!!??!?!!, chillade, njöt av den stekande solen och tog igen förlorad tid.
 
Sedan jag kom hem från London har jag, mellan tummen och pekfingret, spenderat vad som känns som 95% av min vakna tid på jobbet. Min sommar kommer inte vara någonting att skryta om när termin 2 drar igång, men jag kommer iallafall ha en load of cash på kontot. Jag hoppas att vi hörs igen om inte allt för lång tid. Ciao

Oktober

Det märks tydligt att det är höst nu. Miniatyrdroppar faller konstant utanför mitt fönster och träden börjar se ganska ledsna ut. Mina händer är konstant kalla och jag har alltid en varmt kopp med te inom en meters avstånd. Jag spenderar massor med tid på mitt rum, helst iförd mina nya tofflor som min VM var snäll och gav mig i tidig julklapp. "Jag tänkte att du har större nytta av dom nu än när det nästan är dags för dig att åka hem"
 
Jag skrattar mycket, både åt mig själv och åt andra, och jag funderar över framtiden. Jag försöker ta upp ett gammalt intresse och försöker att inte ta livet allt för seriöst samtidigt som jag försöker vara kreativ och inte vara en allt för kass vän. Jag lever på tanken om att allting löser sig tillslut. 

365 dagar

Eftersom att jag är för slö för att lägga in nya bilder från kameran till datorn så tänkte jag att vi kan kolla lite på vad jag gjorde runt den här tiden förra året!
Jag hängde en del hos min moster i Stockholm. Spenderade oändligt många timmar med att tänka, vandra runt på kända och okända gator, lyssna på Sam Smith och att fotografera. Jag bestämde mig för att säga upp mig från mitt jobb och skickade in mina ansökningshandlingar till STS. 
Efter att jag jobbat mitt sista pass spenderade jag mest tid hemma. Jag var helt slutkörd och sönderstressad, och klumpen i magen började sakta men säkert försvinna. 
Min katt blev min bästis. Vi kollade på serier och drack te ihop större delen av mina vakna timmar. Jag snöade in på hemmagjord chailatte och mörk choklad. Kände mig vuxen samtidigt som jag kände mig som världens ynkligaste.
När jag inte hängde med katten så hängde jag med Mollie. Vi åkte på road trips, spelade kort, drack frappe och hängde i kyrkan mest hela tiden. Utan henne hade jag nog gått under. Tackar mamma för att jag fick låna bilen sent ut på nätterna för spendera så mycket tid som möjligt hos min enda kompis i närheten. 
Samtidigt som jag uppskattade lite välförtjänt ledighet så började arbetslösheten skapa en ny stress i kroppen. Jag hade problem med att hitta en värdfamilj att åka till och visste inte ens om jag skulle komma iväg. Jag började ge upp hoppet och fick återigen framtidsångest. Men nu sitter jag här i England och gör någonting jag drömt om så länge jag kan komma ihåg egentligen. Jag älskar att vara här, även om jag inte älskar mitt jobb alla dagar. Jag har varit här i över 7 månader, och om mindre än 4 månader är det över. Tiden går fort när man har roligt.