Såhär gick det till

varning: wall of text
 
Att åka som au pair är någonting jag har velat göra sen jag var kring 14. Det har alltid varit en dröm, ett mål. Dels för att jag visste att jag skulle pausa efter gymnasiet, dels för att jag alltid gillat barn, men mest för att jag alltid velat åka till England. I slutet på augusti förra året, ca 2,5 månader efter studenten, lyckades jag äntligen samla ihop tillräckligt med mod för att skicka in en intresseanmälan til STS. I januari, då skulle jag minsann iväg. Så var det bara. Jag funderade länge över om jag skulle åka privat istället, mest för att spara pengar, men bestämde mig ganska snabbt att det kändes tryggare att åka via en organisation. 9 september hade jag min intervju med STS, och kunde efter mitt godkännande börja med ansökningshandlingarna. Jag var helt övertygad om att jag skulle skicka in ansökningshandlingarna supersnabbt eftersom att jag ville komma igång så snabbt som möjligt, men det tog mig ganska precis en månad innan allting var inskickat.
 
Redan efter en vecka så hörde den första familjen av sig. En familj i Eastbourne med två pojkar som verkade superbra. Vi sa att vi skulle skypea och se hur det kändes, men innan vi hann bestämma någonting så skrev dom att förutsättningarna hade förändrats, och istället för att komma i januari som vi pratat om så ville dom att jag skulle komma direkt. Det kunde jag inte, så dom gick vidare och hittade någon annan. Efter detta tog det 1,5 månad innan nästa familj hörde av sig. En mamma med en 11-årig son i Tunbridge Wells. Den familjen kändes helt fel för mig, så jag bestämde mig ganska snabbt för att tacka nej. När detta hände var det redan december, och jag började känna mig väldigt stressad eftersom att planen var att jag skulle komma iväg i januari.
 
Vid nyår hade inte en enda ny familj hört av sig. Jag började tvivla starkt både på mig själv och på om jag skulle komma iväg överhuvudtaget. Jag började försöka tänka ut en ny plan och sa att om jag inte har en familj innan slutet av februari så skulle jag ge upp. Överallt så läste jag om au pairer som hittat sina familjer direkt och hur lätt allting hade gått och yada yada yada. Ingen verkade ha problem med någonting, och det sänkte mig ännu mer.
 
Första januari hörde en familj av sig. Jag har för mig att de hade två barn, de bodde i centrala London och de behövde en au pair redan ett par veckor senare. Jag skypeade med pappan och det kändes bra, och han hintade om att chanserna för att jag skulle få jobbet var goda, men att dom skulle prata med en till tjej efter mig som hade lite mer erfarenhet. Vi bestämde att jag skulle skypea med båda föräldrarna senare i veckan, men dagen innan vi skulle skypea så fick jag ett mail där det stod att vi inte behövde skypea igen, för de hade bestämt sig för att den andra tjejen passade dem bättre. Här började allting kännas väldigt hopplöst. Jag hade under några dagar ställt in mig mentalt på att åka till den här familjen, och så kommer ännu ett misslyckande. Efter detta var jag helt övertygad om att jag inte skulle komma iväg, och i kombination med att mitt liv i övrigt gick igenom en dal så var de negativa känslorna överväldigande. Men i mitten av januari så kom äntligen min räddning. En familj hörde av sig, och det tog ett skypesamtal och ett par mail innan de sa att de ville ha mig. En månad senare flyttade jag, och här sitter jag nu, snart ett år senare, och ska snart åka härifrån. Heliga bananer.

Livsuppdatering

Här ekar det tomt minsann. Tänker inte skylla ifrån mig eller be om ursäkt, utan det har bara blivit så. Jag har inte haft någon lust. Jag har fortfarande fotat, jag har bara inte orkat göra något med bilderna. Men nu så! Jag har sett att ni är några stycken som vill höra min "hitta värdfamilj"-historia, så jag lovar att få upp den så snabbt som möjligt! Här är ett litet axplock av vad som hänt sedan jag senast gav någon slags uppdatering.
Jag och Tintin vandrar fortfarande omkring förvirrade på Londons gator varje gång vi träffas. I det senaste så har man kunnat njuta av olika sorters juldrycker och godheter på caféerna här i landet, så som varm choklad med smak av honung och mandel, pepparkakslatte och salty caramel brownie. På en skala mellan 1-10 ligger det mesta på asgott.
Jag har turistat för mig själv och med andra. Sky Garden rekommenderar jag varmt för alla som bor i London eller är här och turistar. Det är gratis, men du måste ändå boka tid, och de bästa tiderna brukar gå åt lika snabbt som köttbullarna på julbordet. Vi hade tur och fick tag i en helg-tid i skymning, vilket är nästintill omöjligt vanligtvis. Men utsikten är fantastisk, oavsett om det är ljust eller mörkt eller solnedgång eller lite grått. 
Jag och Frida tog oss till Watford för att besöka Hogwarts. Helt magiskt var det, på alla möjliga plan. Ville inte åka därifrån, trots att jag som ett barn dagen innan julafton vaknat lååångt före en tid som är någorlunda okej för att sedan ha rest i timmar för att komma fram. Men det finns ju inget bättre än Harry Potter. Så det så.
 
Nu har jag exakt 12 jobbdagar och 33 dagar totalt kvar tills jag flyttar tillbaka till Sverige. HUR kan tiden ha gått så fort? Det känns som att jag levt det här livet i ett par veckor, inte ett år. Jag minns att jag i början av året gick runt och sa "Det här kommer gå så himla fort, snart kommer det vara dags att åka hem igen." Jag trodde inte riktigt på det själv, men nu står jag här, 10 månader senare, och tänker HUR I HELA FRIDEN kan det redan vara slut? Men det har varit ett bra år. Det har det faktiskt. Alla år har toppar och dalar, men dalarna har varit ovanligt få och ovanligt kortvariga. Och nämnde jag att jag idag fick beskedet om att jag kommit in på Uppsala universitet? Nähä? Men det fick jag, och det var GÖTT. Har glidit omkring med ett leende på läpparna, gått på långpromenad i solen som för ovanlighetens skull visade sig och påbörjat julklapps-shoppingen. Nu blickar vi framåt.