Såhär gick det till

varning: wall of text
 
Att åka som au pair är någonting jag har velat göra sen jag var kring 14. Det har alltid varit en dröm, ett mål. Dels för att jag visste att jag skulle pausa efter gymnasiet, dels för att jag alltid gillat barn, men mest för att jag alltid velat åka till England. I slutet på augusti förra året, ca 2,5 månader efter studenten, lyckades jag äntligen samla ihop tillräckligt med mod för att skicka in en intresseanmälan til STS. I januari, då skulle jag minsann iväg. Så var det bara. Jag funderade länge över om jag skulle åka privat istället, mest för att spara pengar, men bestämde mig ganska snabbt att det kändes tryggare att åka via en organisation. 9 september hade jag min intervju med STS, och kunde efter mitt godkännande börja med ansökningshandlingarna. Jag var helt övertygad om att jag skulle skicka in ansökningshandlingarna supersnabbt eftersom att jag ville komma igång så snabbt som möjligt, men det tog mig ganska precis en månad innan allting var inskickat.
 
Redan efter en vecka så hörde den första familjen av sig. En familj i Eastbourne med två pojkar som verkade superbra. Vi sa att vi skulle skypea och se hur det kändes, men innan vi hann bestämma någonting så skrev dom att förutsättningarna hade förändrats, och istället för att komma i januari som vi pratat om så ville dom att jag skulle komma direkt. Det kunde jag inte, så dom gick vidare och hittade någon annan. Efter detta tog det 1,5 månad innan nästa familj hörde av sig. En mamma med en 11-årig son i Tunbridge Wells. Den familjen kändes helt fel för mig, så jag bestämde mig ganska snabbt för att tacka nej. När detta hände var det redan december, och jag började känna mig väldigt stressad eftersom att planen var att jag skulle komma iväg i januari.
 
Vid nyår hade inte en enda ny familj hört av sig. Jag började tvivla starkt både på mig själv och på om jag skulle komma iväg överhuvudtaget. Jag började försöka tänka ut en ny plan och sa att om jag inte har en familj innan slutet av februari så skulle jag ge upp. Överallt så läste jag om au pairer som hittat sina familjer direkt och hur lätt allting hade gått och yada yada yada. Ingen verkade ha problem med någonting, och det sänkte mig ännu mer.
 
Första januari hörde en familj av sig. Jag har för mig att de hade två barn, de bodde i centrala London och de behövde en au pair redan ett par veckor senare. Jag skypeade med pappan och det kändes bra, och han hintade om att chanserna för att jag skulle få jobbet var goda, men att dom skulle prata med en till tjej efter mig som hade lite mer erfarenhet. Vi bestämde att jag skulle skypea med båda föräldrarna senare i veckan, men dagen innan vi skulle skypea så fick jag ett mail där det stod att vi inte behövde skypea igen, för de hade bestämt sig för att den andra tjejen passade dem bättre. Här började allting kännas väldigt hopplöst. Jag hade under några dagar ställt in mig mentalt på att åka till den här familjen, och så kommer ännu ett misslyckande. Efter detta var jag helt övertygad om att jag inte skulle komma iväg, och i kombination med att mitt liv i övrigt gick igenom en dal så var de negativa känslorna överväldigande. Men i mitten av januari så kom äntligen min räddning. En familj hörde av sig, och det tog ett skypesamtal och ett par mail innan de sa att de ville ha mig. En månad senare flyttade jag, och här sitter jag nu, snart ett år senare, och ska snart åka härifrån. Heliga bananer.

allt som saknas är toblerone

Jag spenderar mer tid på tåg än sömn nu för tiden. I helgen åkte jag ut till Tintin och spenderade en natt deras mansion. Varje gång vi träffas så upptäcker vi fler och fler märkliga saker vi har gemensamt. Alltid skönt att ha någon som kan relatera till ens mystiska egenskaper och funderingar. 
 
För ett par dagar sedan fick jag en kommentar som löd: Hej, jag går sista året på gymnasiet och funderar på att åka som Au pair efter studenten. Åkte du med en förening eller själv? Och hur gick hela processen till? Kör du bil i London?
 
Jag behöver (lyckligtvis) inte köra bil. Jag fick prova ett par gånger dock, och har aldrig någonsin fruktat för mitt liv så mycket som jag gjorde då. No joke. Och jag har blivit jagad av en elefant. Det säger en del. 

Jag åkte genom STS, och mer om det kan du och ni andra läsa här och här. Efter att du blivit antagen och skickat in alla ansökningshandlingar så kan familjer börja höra av sig till dig, och så får ni göra upp om hur/när ni vill prata och ställa frågor till varandra. För mig så tog det väldigt lång tid att hitta en familj, och jag tror inte att jag skrivit om min "hitta en familj"-resa här på bloggen faktiskt. Någon som är intresserad av att läsa om det? Ja? Nej? Kanske? 

24h

Om allting går som planerat befinner jag mig i London om 24 timmar. Helt sinnesjukt, och helt fantastiskt! Det här är någonting jag drömt om att göra sen jag gick i högstadiet, och nu ska drömmen bli verklighet. Har idag gjort lite sista minuter-inköp och njutit av Dala-idyllen som jag inte vet när jag kommer att få uppleva igen. Välkomnar detta äventyr med fjärilar i magen och allt annat vad det innebär. Det här ska bli bra.