Nionde mars
Skypeade med fina Mollsan igår. Det gör mig alltid på bra humör. Det får mig alltid att sakna hem lite. Jag saknar verkligen inte Sverige, men jag saknar mina människor.
Förra veckan hade jag ingen lust till att göra någonting egentligen. Den här veckan börjar inte så mycket bättre. Jag tror att förväntningarna från andra om att hela tiden hålla sig aktiv, hitta nya vänner och uppleva nya saker om dagarna gör så att jag föredrar raka motsatsen. Jag vill inte träffa nya människor varje dag. Jag orkar inte det. Jag vill inte åka till nya ställen varje dag. Jag orkar inte det heller. Jag trivs i mitt eget sällskap och jag trivs med att ha dagar där jag inte gör någonting annat än att ta en löptur, läsa en bok och se på lite serier. Bara att bo i England är ett jättestort äventyr för mig, så jag behöver inte ha äventyr i mitt äventyr varje dag för att vara nöjd. Jag är inte här på semester. Jag är här för att jobba och bygga upp någon slags vardag, precis som alla ni där hemma och precis som alla andra som bor i England eller var som helst i världen. Jag har ett helt år på mig att uppleva, resa och upptäcka nya saker. Jag har inget behov av att göra allt jag planerat på ett par månader. Jag menar verkligen inte att jag inte tycker om att träffa nya människor eller upptäcka nya platser, jag menar bara att jag inte klarar av att göra det varje dag. Jag älskar att resa och jag älskar att hitta nya, bra människor. Men det tar på mina krafter. Jag behöver dagar där jag inte gör någonting särskilt. Jag har inte förändrats som person bara för att jag har flyttat till ett annat land, och jag önskar att andra kunde förstå det.