tredje dagen
En utav sevärdheterna i Vilnius är det 325 meter höga tv-tornet. Vi hade läst att det lättaste sättet att ta sig dit på var med buss. Pffft, mm aa jo visst. Vi lyckades ta oss till busscentralen, där alla bussar i staden går ifrån. Vi visste vilken hållplats vi skulle åka ifrån och vilken linje vi skulle åka med. Problem nummer ett var att det fanns 3 olika bussar med samma linjenummer som skulle åt olika håll. Jag gick ombord på en buss med rätt nummer och frågade chauffören om det var rätt buss. Hon ryckte på axlarna och viftade med armarna, så jag gick av. Problem nummer två var att hållplatserna inte var numrerade, så vi visste vilken vi skulle åka ifrån men inte vart den var. Problem nummer tre var att ingen pratade engelska och kunde hjälpa oss. Vi tog taxi.
På 165 meters höjd så ligger det en restaurang, som inte endast ligger 165 meter upp i luften, utan som även roterar. Hur mycket mer hemskt kan det bli, för en höjdrädd som mig? Jag trotsade dock mina rädslor och följde med upp, vilket jag inte ångrar. Trots hjärtklappning och kallsvettning. Vi hade egentligen bara tänkt stanna en stund, men en stund blev en timme, och så märkte vi att det var dags för lunch, så vi beställde lite mat och blev kvar en timme till.
När vi skulle hem så provade vi vår busslycka igen. Vi pratade med biljettförsäljaren i tv-tornet om vägen till busshållsplatsen, och hon förklarade för oss hur vi skulle gå. Denna gång fanns det bara en hållplats att åka ifrån, som tur var. Vi väntade tills bussen kom, för att sedan stiga på och upptäcka att det var samma chaufför som några timmar tidigare hade ryckt på axlarna och viftat med armarna åt mig. När vi kom hem har jag för mig att jag somnade. Det blev rutin efter några dagar. Vi var ute hela dagen, kom hem och sov middag, gick och handlade och åt kvällsmat. Jag fick dille på vindruvor, så flera kvällar så kollade vi på film, åt kex och vindruvor och beundrade solnedgången från balkongen. 
